Ingen svensk politker kan med framgång yttra sig om något som ligger utanför det offentliga samtalet eller ifrågasätta ett gällande paradigm utan att utsätta sig för hån och marginalisering.

I varannan nyhetsartikel läser politikern den redundanta och märkligt repititiva upplysningen om “den enda supermakten”, många känner nog smärta inför polariseringen mellan vän och fiende, den dissonanta världsbilden och tidsandan där det offentliga sanningsägandet tycks förbehållet äldre och terminalsjuka.

De flesta måste ha funderat över slumpen, Olof Palmes och Anna Lindhs öden och undrat vem det var Göran Persson syftade på, när han sade sig vara rädd att bli mördad i den sista valrörelsen. Kanske man spekulerat över SÄPO-chefen Klas Bergenstrands oväntade dödsfall sedan han gått ut i pressen och kritiserat Tomas Bodströms övervakningspolitik som främmande för en demokrati och tillsammans vägt in de här faktorerna i sin yrkessituation.

Sedan Palme verkar den synbara politiken skiftat karaktär från att vilja till att välja, att välja mellan de överlevnadsstrategier som står till buds. Att spela dum, vara tyst, ägna sig åt små frågor eller yla med vargarna.

I det läget kan den temperamentsfulle George Galloway vara en inspirationskälla ^[1] att titta på under täcket i smyg.